Kahvi

Kaffe har haft olika roller i mitt liv. En när jag var sexton och skulle plugga inför ett prov, i sista minuten, och var jättetrött. Lösningen: kaffe. Inte tänkte jag på att man kunde ha mjölk i (det hade väl ingen då?) så jag satt där och grinade illa och plågade i mig skiten, för att hålla mig pigg. Sen vet jag inte riktigt när jag började dricka kaffe. Jag övade på te i några år. Te med flera skedar socker i. Kaffet smög sig på - förmodligen när jag jobbade på den lilla småländska tidningen. Kaffet satt som en smäck i handen där i rökrummet med en cigg i den andra. Sen har jag haft perioder när jag tycker att kaffe är lite löjligt, det är löjligt att vara beroende, men man kan dricka för att det är GOTT.
Hahaha. Se på mig nu:
Hemma hos mamma, tidigt på morgonen, jag går till kaffebryggaren och utropar lite förskräckt:
"Va? Dricker ni inte kaffe på morgonen?"

Och det gör de ju inte. De dricker te. Så jag fick dricka pulverkaffe och innan tyckte jag att det dög lika bra som brygg, men det göööör de ju inte. Morgonen därefter fanns det bryggkaffe i alla fall. Min kära mamma hade fixat det åt mig. "Åh hurra!" sa jag och klappade händer litegrann.

Nu är vår fina kaffebryggare en av de mest välanvända hushållsmaskinerna i vårt hem (på samma plats som torkskåpet, vilket nu har gått sönder...gah) och även om jag är själv hemma brygger jag ett par koppar och sen går jag där och fyller på.

I perioder kan jag inte dricka kaffe alls, då vill min mage inte vara med, men för det mesta går det. En period körde vi med essenser i, och lilla mjölkvisparen, men nu är det helt vanligt svart kaffe med mjölk i som gäller. Jag kan till och med dricka det svart, fast då gärna med en liten sockerbit i munnen... ibland blir det på libanesiskt vis med kardemumma och socker i.

I skogen häromdagen fick jag pulverkaffe och råkade göra det alldeles för starkt, men koffein är alltid välkommet så jag stod där med min lilla pappmugg med trögflytande löfbergs lila i, och grinade lite men drack ändå.