(Min tankegång började så bra, men sedan trasslade jag in mig i mig själv lite, så fortsättning följer.)
Det här med att vara lagom. Det kan vara både bra och dåligt, kanske. För mig är det omöjligt. Åtminstone än så länge. Har börjat fundera mer och mer på det här, och jag tror jag börjar närma mig kärnan.
Jag är, eller snarare har varit (men även ibland nuförtiden är) en stress-svamp. Jag suger åt mig stress som jag vet inte vad. Och hittills har jag inte riktigt förstått varför. Jag påstår heller inte att jag numer vet, men jag tror mig börja ana.
I mitt jobb måste jag stundtals jonglera en massa saker samtidigt, och fram till ett par år sedan gick det bra, men därefter hände det något och jonglerandet blev mer och mer besvärligt och jag ville att alla skulle sluta slänga åt mig fler saker att jonglera med. Låt mig vara, liksom. Men fler saker kom och jag vevade vidare med armarna. Vad jag borde ha gjort, och borde göra, är väl följande:
1. Säga stopp när det kommer bollar och eldfacklor och ringar flygande. En sak i taget. Visst, jag kan jonglera med bollar, men inte med bollar och ringar samtidigt.
2. Visst, jag kan jonglera med eldfacklor, om jag får tid på mig att lära mig det. Det har jag aldrig gjort förut, så jag behöver starta lite lugnt.
Men nej då, min inställning var ”Bring it on!”, men det visade sig efterhand inte vara så smart.
Varför ska det vara så svårt att göra saker och ting ”lagom”, så att man inte förgås på kuppen?