Jag inbillar mig att man kan gråta på en buss utan att det syns alltför mycket. Man bara stirrar rakt fram, alternativt ut genom fönstret, och när man känner tårarna välla fram så stirrar man bara mer intensivt, så att ögonen blir torra och liksom tar tillbaka tårarna.
Om vi säger såhär, jag är inte intresserad av nåt förhållande.
Det visste jag väl redan, men jag har dragit länge på att faktiskt ställa den fråga som manade fram detta svar.
Då svaret var väntat är det inte det som känns värst. Det som nästan gör ondast är den känsla jag (och uppenbarligen bara jag) så länge haft om att jag tror att vi skulle passa så bra ihop. Men huruvida det stämmer eller inte lär jag aldrig få veta.
Och sanningen är också - det är inte ett förhållande han inte vill ha, det är ett förhållande med mig han inte vill ha.