Kom om ni vill

Utmattad. Hem kom jag till ett välstädat hem och en varm karl. Jag fick fiskburgare och lots of love och han fick ett spel. Min man som älskar frågesport. Barnen blev förtjusta över att åter träffas, i fem minuter, sen vrålade och skrek de som vanligt.
Och hemma är fint. Kaffedoft i ett eget hus är fan nästan det största i världen. Jag tror det. Kaviarmackor och kaffe ute i en liten berså.

Att hänga med gamla barndomsvänner är SÅ härligt. Och samtidigt lite ansträngande. Det bra: man blir sällan lika avslappnad med folk man lär känna i vuxen ålder. Det där fisa/rapa/slappa/prata snusk och bara softa, vi faller fort in i jargongen igen. Det är fint och vi pratar och pratar och pratar, hänger nära varandra, hjälper varann, lånar ut saker, fotograferar. Hela tiden.

MEN det är lite tricksigt att man i deras ögon är ungefär samma som när man var nitton. Jag flyttade från barndomsstaden när jag var nitton och har bort långt borta sen dess. Därför är jag fortfarande lite av en spexig oddball i deras ögon, tror jag. Det känns så. En stökig bohem som inte kan laga mat. Jag nämner att jag kan laga dillkött. Det förvånar. Vid den fina middagen på lokal undrar alla vad det är för små små pluttar i såsen till köttet. "det är puylinser" säger jag. Gissningarna fortsätter. "Kan det vara kapris?" "eller kanske grönpeppar?". Det petas och föses runt med gafflarna på tallriken. "men det är ju inte så starkt, det kanske inte är grönpeppar?" och jag upprepar "det är ju puylinser" men ingen liksom tror mig och servitrisen kallas in. "vad är det för grejer i såsen?"
och svaret?
"det är puylinser".

haha. nåväl. "Men du gillade ju inte att laga mat när vi var tonåringar, hur kommer det sig att DU vet vad puylinser är?"

Äsch. Vad jag är fånig. Men jag känner mig ibland lite dömd utifrån mitt nittonåriga jag.
Men möhippan var ofantligt kul. Socialt och bra.

För att inte tala om att häcka i sitt barndomshem! Det är svårt. Jag blir lite apatisk. Lat. Vill mest sova och läsa. Min roll som mamma krockar med rollen som barn i huset. Min femåring är ju med och jag är mer förvirrad än nånsin.

Fast nu är jag ju hemma. Hemma i mitt hemma. Med de skrikiga barnen och den vackra mannen. Ikväll ska vi frossa i godis och ligga tätt i en soffa. Det tror jag på.

För övrigt, när jag för ett bra tag sen hörde Florence Valentin-låten "Pokerkväll i vårby gård" så tyckte jag att de sjöng "whoopi gold" istället för vårby gård. jag visste inte vad låten hette och blev bara förvirrad, VARFÖR sjunger de om whoopi och varför sjunger de inte hela efternamnet?
När jag senare berättade om min fellyssning för popkillen på jobbet sa han att han också hade hört åtminstone "gold" istället för gård. Upprättelse! yay. Och det är en bra låt.