Jag läste något som slog an en sträng för någon vecka sedan:
Det märkligaste av allt är att jag kände mig trygg med honom, trots att allt han sa och gjorde borde fått mig att känna precis tvärtom. Redan då drack han alldeles för mycket, och han hade alltid pengar utan att någonsin berätta var han fick det ifrån. Nu efteråt har jag insett att det var för att han påminde om min egen far och att 'tryggheten' kom sig av att jag kände igen mitt eget barndomshem. Jag kände igen mig och visste precis hur jag skulle förhålla mig. Ingen av alla "vanliga, snälla" män som jag stött på genom åren blev jag förälskad i eftersom de gjorde mig osäker. Jag visste aldrig hur jag skulle bete mig mot dem.
(ur "Skam" av Karin Alvtegen)
Bingo. Det finns inget missbruk och inget våld i min bakgrund, men detta är precis det som var med exet. Jag var trygg, ty jag kände igen det känslokalla. Känslor talas inte om, man säger inte mer än allra minsta. Jag visste redan då att detta egentligen inte var bra för mig, för jag behöver lära mig att stå ut med och leva ut starka känslor. Och sätta ord på. Men jag kände mig ju så TRYGG. Då kunde det väl inte vara fel? För om jag träffar någon som säger massa fina saker så är det så konstigt att jag inte vet var jag ska ta vägen, och jag blir osäker och rädd och kan inte förhålla mig. Men med träaktiga typer som inte säger mer än de verkligen kan stå för - som jag, som min familj - vet jag precis hur det är. Och då nojar jag inte.
Och så gör vi om våra föräldrars misstag och gifter oss med män som liknar våra fäder (eller kvinnor som liknar våra mödrar). Ty det är tryggt och bekant och vi vet hur man gör - och då tror vi det är rätt.