Bästa bästisarna!

Har suttit här med mördande tandvärk hela kvällen och tyckt så synd om mej. Nu äter jag maxdos värktabletter och har ändå ondare än innan jag gick till tandläkaren, och journumret funkar inte på kvällen. Satt här och grät en skvätt i ren utmattning och vanmakt. Om dom inte ens kan bedöva tandeländet, hur ska dom då kunna göra nåt åt den?

Så ringde bästisen och jag gjorde nåt jag aldrig gör, jag bad om tröst. Och då kommer dom, mina två käraste, bästaste vänner hit, och bara är hos mej, dricker te, pratar, får mej att tänka på annat, masserar mina axlar lite, pysslar om mej. Och så känns allting så himla mycket bättre.

Jag är så van att alltid vara ensam och klara mej själv. Väntar mej inte så mycket kärlek, men den finns där och nu är jag tårögd av glädje, av tacksamhet för att dom finns här för mej. Värken är inte viktig längre. Jag sitter här insvept i mina vänners omsorg och det gör all skillnad i hela världen!