me and my husband

Jag och min man med det guldfärgade håret och de solbruna armarna retas. Vi drygar oss, retas, pikar. Hela hela tiden. Utmanande dryga blickar. Det är lite surt och pyrt och taskigt men så fångar vi in varandra, vid diskbänken. Isterbanden fräser i stekpannan bredvid. Innerlig och hård omfamning. En sån som betyder något.
Såhär är det hela tiden. Vi retas och skämtar. Sen stirrar vi på varandra. Och sen kramas vi.

Det finns få saker som gör mig lika jävla glad som när min man kommer hem med traktorn. Det låter väl futtigt. Löjligt. Som en stadig hemmafru som bara väntar och väntar. Men nej, det är ju inte så, men det är väl en rest från de år då jag satt hemma med en eller två bebisar och väntade och väntade, och då han var ute och jobbade jämt, jämt, jämt. Då var det lycka när han kom hem.
Det sitter i. På håll hör jag en traktor, sen sladdar han in på gårdsplan, och jag lyssnar, stänger han av traktorn eller ej, är han bara hemma en hastig minut för att hämta något, eller ska han faktiskt komma hem, till oss?
Och sen kan jag sällan hålla mig från att gå och öppna dörren och stå där på bron. Kisa, le, vänta. Möta honom med en kram och småprat. Jag vet inte om han vet vilken jävla enorm glädjekälla det där är.
Där kommer min man med sitt vilda hår. De där ögonen och de där armarna. Han är min, han är skitig, han är snygg. Och arbetsför. The essence of man. haha.
Jag vet inte om jag ska berätta det här för honom. Den hisnande glädjen när min arbetande man kommer hem från fälten i sin traktor. Det är inte alls samma sak när han kommer hem i bilen från sitt andra jobb. Nä, just det där, traktorn på gårdsplan, motorn som slås av, och så stöveltrampet på grusgången. Och där står han. Glädjen för just det här har aldrig mattats av. Genom sjuochetthalvt år.