nyckelben som fettmarkör

Igår ringde en gammal kompis. Hon hade sett bilder från min födelsedag och skrek i luren:
"Vad SMAL du har blivit! Man ser ju dina nyckelben!"

och då tänkte jag att det kanske är en typisk tjockisgrej att ens fundera över nyckelben. Smala människor kanske aldrig tänker på dem, de bara finns där. Men för oss tjocka så är de en markör på om man är smal eller tjock?
Jag vet inte. Jag vet att jag själv gick och strök mig över nyckelbenen när jag höll på att gå ner i vikt (och OBS att jag är långtifrån smal nu också, mitt BMI säger klart och tydligt "överviktig" och jag skulle må gott av att gå ner 10 kg).

Och fortfarande stryker jag mig över nyckelbenen. De syns mer nu än förr och jag tittar på andra människors nyckelben för att jag tycker att det är SNYGGT. Och så funderar jag alltså på om det är jag i min tjockisidentitet som spökar. För den finns ju alltid där. Om jag träffar någon ny person så undrar jag ALLTID över om de tycker att jag är tjock. I tysthet förstås, det är inte så att jag frågar.

Och jag är less på att jämt vara tjock. Alltså jag ÄR tjock i vissas ögon. Och det är okej. Jag önskar bara att jag själv kunde släppa det där att jag är tjock. Att jag slutade tänka på mig själv som tjock i första hand. Alltid är jag tjock, tjock, tjock.
Det sitter i så benhårt att jag är fet och att man ska vara smal. Jag kommer alltid att känna mig tjock, hur smal jag än blir. Tror jag. Tjock-Corn. Och jag skämtar om det och driver hejdlöst med mig själv och förekommer alltid andra genom att säga något om min tjockhet, och det låter roligt och haha men det är bara tröttsamt. Mest för mig själv.

Allt det här kom jag att tänka på när min kompis skrek "man ser ju dina nyckelben!". Hon tror för övrigt också att jag ljuger upp min vikt, eftersom jag enligt henne inte ser ut att väga så mycket som jag gör. Haha, as if.

Men jag pratar inte om mig själv som tjock för att kokettera. För att fiska komplimanger. Jag ser mig verkligen som tjock. Stjärnstopp. Och jag är så TRÖTT på det.