Host och skrål

Varit rätt däckad på sistone, men nu börjar jag bli förskräckligt rastlös. Det måste väl vara ett friskhetstecken?

När jag börjar tvätta gardinerna DÅ är jag uttråkad! Och sen får jag ångest över mitt urtrista liv och får bara lust att rymma iväg och göra nåt helt annat. Och snart är jag gammal och grå och vad har jag gjort med mitt liv och kommer det aldrig att bli roligare än så här... grubbel, grubbel och elände!

Sen ringde en kompis och drog ut mej på promenad och glass och då kändes allt mycket bättre. Det är säkert bra att vila och ta det lugnt och bli frisk igen bla, bla, bla, men jag blir alltid så deppig när jag går ner för mycket i tempo. Sen är det ett helsicke att komma igång igen! En promenad på mer än 100 meter får mej att flåsa och jag känner mej som en 80-årig tant som tappat rullatorn!

Men lite kattunge-safari igår piggade upp mej. Jag var hemma hos en kollega som har fyra alldeles underbara små nystan, lurviga, busiga och alldeles bedårande! Dom vinglade omkring och snubblade på varandra och var hur söta som helst! Jag SKA inte ha katt... egentligen. Men där var en liten en, ett svartbrunstrimmigt litet pyre som pep sej rakt in i mitt hjärta. Tog upp henne och la henne i famnen och då kröp hon upp på axeln och gömde sej under mitt hår. Klart man smälter då!

Och sen insåg jag förstås att livet inte är så dumt och att vännerna finns där om jag bara orkar lyfta blicken lite från mitt eget navelskådande.

I eftermiddag ska jag till farbror doktorn och ta prover som säkert kommer att visa att jag är pinfrisk. Virus = läkarlatin för "jag vet inte vad det är men det går förhoppningsvis över". Eller hur Skylla? ;-)