Monsters will walk the earth

Idag har jag suttit och bokat mökiga tågresor hit och dit över landet. Mökigt i den betydelsen att det är världens mest krångliga förbindelser. Men jag och mina hermanos (eller vad nu bröder heter på spanska) ska se till att faktiskt få en helg ihop, vi tre, för första gången på kanske... tio år? Och då får det vara lite mökigt, dyrt och krångligt, för snart flyttar lillebror många hundra mil bort.
Så det blir en helg. Jäpp. Kanske med folköl.

Och dagarna innan dess ska jag vara i sthlm och jobba och veckorna fram tills dess är också fyllda med jobb och jag är lite nervös och rusig på en gång. Idag har jag jobbat och imorgon ska jag iväg på ett annat jobb.

Jag är tråkig och har brådis jämt. Men idag var det fint när jag nattade en liten gosse och låg och räknade mina blessings. På nedre våningen stod min ena blessing i form av min man, och spelade fiol med en kompis som ska "lära upp" honom lite. I sängen bredvid mig låg en gosse och sen kom den andra gossen också, han hade tröttnat på att vänta på sin egna nattning så han gick och satte på sig pyjamas och borstade tänder själv. Sen kom han till oss så i en nittiosäng låg jag i mitten med en pojke på var sida och så räknade jag dem också. En, två, tre blessings. Minst. Medan jag sjöng "tula hem och tula vall" säkert tjugofem gånger och klappade på gossarna som somnade fint.

Nu har jag superkrånglat via mail och telefon och sj:s helvetessida med mina bröder. Som sagt. De är ju också en blessing att räkna.

Jag är yr. Och lite trög. Och nervös.

Och så känner jag att jag kanske borde uppdatera min skogarderob lite. Till exempel med ett par vita tennisskor från Fred Perry. Ja just det.