Everybody's getting old

Jag och Flakey blev nerlockade till huvudstaden för att vara på mingelfest med mitt jobb där. Och jag är ganska kollrigt kär i mitt jobb och mina kolleger. Det är vi mot världen! Jag och mina två närmaste kolleger är en treenighet och det känns så TYDLIGT. Det är nya tag och spetsade pennor och så vidare.
Och jag är ju som jag är med dåliga sidor, i form av supernyfikenheten från hell, pratsamheten, detaljkollen och så vidare, bla bla bla, men det spelar ingen roll för jag är bra på så mycket också. Haha. Jag har fått sådär fint mycket med smör och beröm nu, jag seglar en fem-tio centimeter ovanför marken.

Och alla är lite fysiska och klappvänliga på nya jobbet. Man klappar varandra på ryggen, man slänger en arm över axeln när man pratar. På ett fint och varmt sätt, bara. Kanske mest på mingelfylla men ändå! Det är kramläge. Och en kvinna på jobbet är världens raraste och klappar mig på kinden flera gånger om och pratar något fint om mina fakturor. Haha.
Jag kan bara tacka den där slumpen och det där bananskalet som gjorde att jag hamnade här, på det jobbet, med de människorna. Bara ren och skär slump och tur. Det känns, även om det låter banalt, som om det var min räddning.

Och ja, det blir mer, det rullar på, flera projekt på gång och allt känns lovande. Och fint. Fast nu är jag snuskigt förkyld och behöver mest av allt ett bad.

För övrigt borde jag klippa mig. Bort med det, bara.

Ja, karman är bra nu. Ju.