Vem har jag blivit?!

Har just suttit och fikat med kollegorna och vi har i 15 minuter diskuterat huruvida man ska handla på ICA eller Willys! Ibland känns mitt liv så litet och futtigt och oinspirerande så jag bara vill skrika. Om jag hade orkat.

Jag saknar den jag en gång var. Den där pigga, glada tjejen som sprang i full fart genom livet med tusen bollar i luften. Som hade en hjärna och använde den, som brann för saker, som ville, vågade, hoppades.

Nu har jag hamnat i en återvändsgränd, i ett bakvatten där jag bara likgiltigt skvalpar omkring och gnäller över bagateller. Allt är så bekvämt och lagom, men jag har TRÅKIGT!

Sen ringer en kollega från en annan avdelning och vi pratar i över en timme och bygger tankekedjor. Äntligen någon som förstår hur jag tänker och håller med! Det finns bra människor att prata med här också! Bara jag sträcker ut en hand så finns dom där. Det enda som fattas är orken att sträcka ut den där handen.

Sen ringer en gammal Stockholmskompis och ger mej ett stort gapskratt och en hel del rätt brutala sparkar i häcken. Med laserprecision avslöjar hon mina tankevurpor. Utmanar mej - om livet är så trist, vad gör du då åt det? Jag gnäller nåt om att jag är för deppig för att orka göra nåt åt det, men inser ju att hon har helt rätt! Livet blir inte roligare förrän man GÖR det roligare!

Jag behöver nåt helt annat! Byta miljö, visst, men jag tar ju ändå med mej mina negativa tankar. Byta inställning! Ja, men hur?

Nånting måste hända! Jag kan inte fortsätta så här, då blir jag en grinig gammal surkärring! Var finns den riktiga Anni, den nyfikna, glada, utåtriktade, levande Anni?

Vajlan tipsade igår om en länk - jag var där och knyckte det här:
"
Men ända sedan den natten har jag ofta tänkt på aktionsradien som fältet av de egna möjligheterna och i dess utkanter möjligheternas gradvisa begränsning. Vilka jobb kan jag söka? Vilka språk behärskar jag? Vilka världar och sällskap kan jag röra mig i? Vilka liv kan jag leva? "Man skall alltid vinnlägga sig om att hålla aktionsradien så vid som möjligt!" inskärpte Stig i mig den där kvällen. Jag har försökt tänka så sen dess.
"

Det är det här det handlar om, i alla fall delvis! Min aktionsradie har krympt alldeles för mycket! Jag gör mej själv mindre för att passa in, men istället blir jag futtig och frustrerad!

Måste lära mej att ta plats igen! Att hitta tillbaka till kraften, börja orka ta kontakt med folk igen, bli mej själv!

Utåt verkar jag nog fortfarande fungera, åtminstone hjälpligt. Verkar lite grinig och sur ibland, mina närmaste ser att jag är deppig, men jag hasar mej fram utan att göra nåt större väsen av mej. Men inuti är jag helt bortkopplad.

Igår gick jag längs havet i solen. Det är en av de första vårdagarna, jag är vid havet, som turisterna åker miltals för att njuta av, en svag vind i håret, fullkomligt underbart, men jag bara knatar fram och tittar ner i marken. Efter halva stranden tittar jag upp, oj, där är ju havet, jo det är blått, antar att det här är rätt fint egentligen - får jag gå hem nu?

Hjälp! Jag måste ur det här! Det spelar ingen roll var jag är, så länge jag inte ÄR i mej själv, inte lever mitt eget liv, här och nu.

Fyrtioårskris?