Cheers, darling

Idag borde jag ha varit bakfull med tanke på gårdagen. Men det är jag inte. Jag dansade till en massa rockabilly och sen var jag misantrop och hatade alla ljusa bootcutjeans och kortärmade skjortor och läskiga halvhockeyfrillor och ölnörden som ifrågasatte min cider ( - som jag drack efter många öl). Och så är det den där unge mannen som jag alltid träffar ute, vi känner inte varandra men flöjtar glatt när vi syns och dansar en svängom och pratar några ord i förbifarten. Och en glad kram "men där är ju DU!". Märklig bekantskap. Bara på fyllan.
Och på vägen hem på natten, från min väns hus till mitt, hinner jag lyssna två gånger på "9 crimes"-snutten som jag spelade in på mobilen på Damien Rice-konserten.

Idag var jag matlagningskreativ och drämde till med världens godaste paj (jag är inte någon pajmänniska utan gör det en gång per år och då blir det alltid vansinnigt gott) och lyssnade på Damien Rice hela dagen, igen. Det är ju något fel på mig och mina känslor, jag saknar ett filter, allt bara rusar in i kroppen på mig, alltså även andra människors känslor och måenden, men det är okej, det är jobbigt men det är okej. Jag försöker vara tacksam över att vara en kännande människa. Även om jag kan storkna av melankoli och brännande sugande känslor i magen och den där rastlösheten som smäller till mig i veka livet ibland.
Damien Rice framkallar sjukt mycket melankoli. Men jag kan inte låta bli att älska.

Men min kompis kom hit och åt av pajen och sen drack vi te och sen gick vi ut och hade fyra yllefiltar med oss som vi svepte runt oss, vi vände näsorna mot solen och drack mer te, som små gummor satt vi där, och när solen var framme var det varmt och när solen var borta var det isande kallt.

Och kärlek är de där solfläckarna. Igår gick jag runt i huset och letade efter en solfläck, jag hittade en på fotänden av vår säng, så jag lade en kudde just där och somnade med ansiktet i solen. En halvtimme sov jag så.
Och kärlek är den lilla treåriga pojken som ligger nära mig på natten och håller en hand runt en hårslinga och fingrar på min rygg.
Och kärlek är när den femårige sonen visar oändlig klokskap och självständighet, i en konversation som smyger sig fram under en lego-lekar-stund, och det är häftigt och stort och jag blir så mosigt stolt och vi pratar och han är så klok och smart. Han har råg i ryggen och spott i näven och står på sig. Det är helt underbart.

Och kärlek är att prata med sin snart 23-åriga lillebror på MSN och fram kommer de mest fantastiska komplimangerna från hans sida och jag får agera role model när det gäller familjeliv och jag får väl slå hål på några av hans föreställningar men mest är det interaktion då vi pratar finfint. Det är sorgligt och fint på en gång och det får mig att vilja ställa mig i duschen och gråta i en timme.
Stora förtroenden och stora sorger. Vi pratar om att vi och den största brodern borde åka ut till skogs en helg och sitta där och tugga tobak och prata ur oss all bittherhet. Grilla lax och dricka öl. Lilla stora fina lillebror som ska flytta till sydamerika.