Det är så mycket känslor och tankar som vill ut och som virar runt. Jag läser "Bitterfittan" på tåget och blir inspirerad och ledsen och jag vill berätta om killar och strul och konstiga erfarenheter från min tonår. Jag vill skriva om min familj och om mellanstadiet och om hur förvirrad jag blev över att ingen skrattade när jag drog lika grova skämt som killarna (för jag var ju tjej). Och jag vill skriva om min åttaåriga brorsdotter som sägs ha blivit tystare och lugnare och hur orolig jag blir av det, för jag minns hur dåligt jag mådde i den åldern och hur ingen tog tag i det. För det är då man inser att man inte är bäst och vackrast och att de omkring en inte heller är det och sveken tar så hårt och man förstår det inte själv. Det vill jag också skriva om. Jag vill skriva om de sveken jag själv var med om och hur jag fick panikattacker som liten lågstadieunge men inte förstod det förrän tjugo år senare.
Och kissen piper och piper när jag kommer hem och annars med och jag känner mig som en dålig matte som inte lyckas stimulera henne tillräckligt eller åtminstone skaffa en kattkompis till henne och då gråter jag.