Efter omständigheterna okej, antar jag. Fast jag vet inte riktigt. Jag är mest sur. Och less. Och funderar på relationer i allmänhet. Är trött på att vara den som alltid är snäll och tar emot och som förlåter och ser saker från andra hållet. Och som aldrig kan bryta någonting, och aldrig sätta ner foten. För det finns de relationerna som inte håller måttet. De som jag trodde var mina närmaste, som jag vågade visa upp mina mindre smickrande sidor till, som jag höjde till skyar och vårdade ömt. Och jag är också väldigt trött på att vara den som vårdar ömt, när jag inte får något tillbaka. Så ja, jag har slutat med det. Jag känner bitterheten inombords, men jag orkar inte hålla uppe något om inte intresset för uppehållande finns hos någon annan än hos mig. Och det är mer än uppenbart i flera fall att det är just så.
Och andra som beter sig på sätt som inte är okej. Och när det är mot mig så är det en sak, men när det är mot mina vänner så blir jag arg.
Sen finns de andra relationerna också. De som å andra sidan blir så mycket viktigare när allt annat verkar vackla och ramla ihop. De där som är där, alltid. Oavsett om vi försvinner iväg under lång tid, och även när jag inte lyckats uppskatta personen tillräckligt. De som finns där alltid när det behövs, om jag ber om det. Och som betyder så sjukt mycket genom att bara finnas.
Och ja, jag fattar att det är väldigt positivt att jag blir arg istället för självdestruktiv.
Kissen somnade precis om mitt i ett steg. Så löjligt sött. Och jag har skrivit en sur halv sida om min så kallade pedagogiska grundsyn och nu ska jag hämta tvätten och lyssna på lite arg musik. Punkt.