Det är tungt. Trots lilla fluff- och gostrollet så är det tungt nu. För jag räcker inte till.
Jag kan argumentera mot mig själv med hur många logiska och rationella argument som helst men är det något jag har lärt mig på dryga året i terapi är det att det inte tjänar något till att göra så. Jag känner det jag känner, oavsett om det är rimligt eller inte.
För nä, jag räcker inte till. Jag räcker inte till för att skriva en bra uppsats (eller ens en klar uppsats som det ser ut nu), jag räcker inte till för att få bra och framåtsträvande jobb (jo, jobb får jag men vikariat och tillfälligheter och tro inte att jag inte har märkt stämningsskillnaden på jobbet. Jag vet inte vad som hände men jag känner mig som om jag är där bara på nåder istället för som en i gänget), jag räcker inte till för att skriva bra texter (nu menar jag inte här utan nån annanstan - jag gör tillräckligt okej, men inte BRA saker). Jag räcker inte till för att någon ska älska mig. Jag räcker inte ens till för att kunna älska någon.
Och jaja, självömkan, ilandsproblem, blabla (jag gör kritiken mot mig så bra själv, som synes).
Och jag kan visst må dåligt över det här.