Man vackar ur sängen för tidigt en lördagsmorgon, åker iväg och samlas med resten av kören.
Sträcker på sej, ger ifrån sej diverse underliga ljud (kallas uppsjungning) och sen ska man lära sej massa konstiga texter och melodier. Sopranerna, sen altar, tenorer... Försöker hänga med i de andras stämmor, men kan knappt min egen.
Längst fram står körledaren och viftar ivrigt, repeterar, spelar samma snutt om och om igen för att få den att fastna i våra korkade huvuden. En liten paus där, starkare, svagare, sjung nasalt, ljuvt, för fullt...
Genrep med fantastiskt duktiga musiker. Inte så fort, mellanspel innan nästa vers. Och körledaren dirigerar allt på en gång - musiker, olika stämmor, stenkoll!
Fikapaus innan konserten. Alla står i klungor framför spegeln och drar i håret, målar på lite extra läppglans. Fjärilarna leker tafatt i magen. Hur sjutton var det nu med den där texten. Koncentrerade människor står i hörn och mumlar tyst för sej själva. En sista kopp kaffe i köket.
Sen är det dags. Fullt med folk. På med lampor och mikrofoner, koncentrationen är total. Och det lyfter, låter fantastiskt! Jag är en del av en stor kör, min röst är en liten del av helheten. Söker kontakt med publiken, ger energi, värme. Ett leende från sopranen bredvid, yes! vi hittade tonen! Glömmer en textrad men det hörs inte, dom andra bär mej förbi och sen är jag med igen.
Glada peppiga låtar, finstämda vackra sånger. Och efteråt är jag alldeles euforisk. Total koncentration, en urladdning av glädje och kraft. Sjung ut, mitt hjärta!