Jag försöker andas och lugna ner mig, försöker intala mig att det finns ingen anledning alls att vara stressad över jobbet nu, eftersom jag ändå inte jobbar idag. Det finns inget jag kan göra. Jag ska skaka av mig det och ägna mig åt uppsatsen och ta det en annan dag.
Det går ju sådär.
Jag inser att det mer än något annat är det förestående samtalet med chefen jag stressar upp mig inför. En konfliktsituation, om än mild sådan, står framför mig. Hon är svår och kör över och lyssnar dåligt och jag måste stå för mig själv och framför allt sätta gränser. Säga det här går, men det här går inte.
Det är så ofantligt otäckt.
Annars velar jag om huruvida jag ska duscha nu eller inte. Om jag ska gå och träna eller inte. Om jag ska gå hemifrån och skriva uppsats eller inte. Men jo, det ska jag nog. Gå hemifrån alltså. One down, the rest to go.
Har någon lite lugn över så tar jag tacksamt emot.