Jag mår rätt bra och mitt jobb är skitroligt. Hurra hurra.
Pratar konflikter med psykologen och jävlar vad det behövs övning och jävlar vad det är läskigt att öva konflikter. Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra (jaja, jag fattar)? Och psykologen säger att jag ju är känslomänniska så det dundrar om det och jag säger att jag vet det fast faktum är att jag ju inte har accepterat det. Fatta. Jag reagerar så med känslorna. Blir jag kär blir jag så kär att jag nästan dör, och när jag blir ledsen blir jag så oerhört ledsen. Glad blir jag däremot inte så ofta eftersom jag har så stora ifallatt-spärrar. Och gråter gör jag inte heller så ofta för det är pinsamt och jobbigt och svagt. Men ändå, trots alla känslor och brist på logik, så tror jag mig ändå vara rätt reflekterande. EGENTLIGEN. Men det är jag ju inte. EGENTLIGEN. Fatta det då, tröghuve.
Om jag bara kunde skita i det där och gråta och skratta och låta mig vara alla mina känslor och förstå att det inte gör mig till en sämre eller svagare människa. Och jag dör inte heller.
Annars bokar jag mig för lägenheter och vill ha och vill flytta och ohiii, och sen letar sig MEN:en in och så blir jag ambivalent och äsch.
Jag tittar på lite slalom istället.