uppe på fem

Utan att säga för mycket här (taiträpepparöveraxelnochallaojinxigasakersomfinns) känns det som att jag kan jobba mig över dipparna. Åtminstone går det snabbare nu än förr (ta i trä sa jag). Igår ramlade jag ihop lite, ja hela helgen var ju darrig, och av ren panik tog jag en Lergigan tidigt på kvällen för att den skulle hinna gå ur kroppen och inte förstöra hela dagen idag. Det medförde förstås att jag slocknade som ett ljus halv nio. Sen vaknade jag hela tiden, men somnade i alla fall om fort.

Men idag har jag varit trött och gått i clinch med min chef flera gånger och jag GILLAR henne inte och jag kan inte ta hennes sätt att kritisera mig. Och det kan inte bara vara jag, för de andra kan ju påtala saker som jag gör fel utan att jag behöver gömma mig bakom hyllorna i magasinet och gråta. Och jag tror att mitt sätt att reagera på det hon säger får henne att tro att jag bara skrattar bort det och inte tar det allvarligt när det egentligen är så att jag hör varje ord och tar det mycket allvarligare än det nog är meningen. Men hon ser bara det hon vill se och tar då allting en andra gång och lite strängare och det är sen jag måste rymma in bakom hyllorna.

Och så massa annat och jag är stressad och pressad men när jag kom hem och hade landat så gick jag faktiskt och tränade. På riktigt. Herregud. Och jag trodde jag skulle dö. Men nu är det skönt i kroppen (men om nån dag kommer jag inte kunna gå).

Och jag läser en bok om ångest och det är betydligt mer konstruktivt än det låter. KBT i bokform, minsann. Man får plocka där man hittar det.