Valentine's day

Alla hjärtans dag närmar sig. Öppet mål för en cyniker. Det är jävligt lätt att snubbla över den där bitterhetströskeln och ondgöra sig över hela fenomenet. Men det tänker inte jag göra. Visst, man kan ta på sig cyniska glasögon när det gäller kommersialismen (eller vad det månde heta), men då måste man ju klaga även på födelsedagar och julaftnar. Och påsk och halloween.

Jag kan också tycka att de där skeva nallebjörnarna med ett cerise hjärta på magen är lite tacky. Jag kan skratta lite åt askarna med gelehallon som står vid kassorna på Hemköp. Men, för någon människa, för mottagaren av just en sådan present, är det ett storvulet tecken på romantik. Man blir stjärnögd och kär och känner "han/hon är kär i MIG". Förmodligen.

Jo - alla dagar borde vara kärleksdagar. Men så ÄR det inte. Alla dagar är inte kärleksdagar. Vissa dagar är hat- och bråkdagar. Men det blir lite svårare att hata och bråka på alla hjärtans dag. Faktiskt. Och dagen funkar som en liten knuff, en påminnelse, för romantikanalfabeter. För människor som inte förmår planera ballongfärder och spår i snön och rebusar och stearinljus och rosenblad.

Jag är ju safe - jag vet. Men vore jag singel skulle jag ändå inte ha några problem med gelehallonen. Jag skulle inte hata de skeva teddybjörnarna. Istället skulle jag tänka på de människor jag faktiskt älskar, jag skulle förmodligen skicka ett kort till min mamma, jag skulle förmodligen höra av mig till mina bästa kompisar, eller ja, det gör jag ju ÄNDå, men extra mycket, kanske. Jag skulle tänka på den kärlek som finns i världen och jag skulle tänka på Bengt, 59, som kommer hem med en ask AlladinHjärtan och en trisslott till sin fru och jag skulle tänka på hennes lilla stillsamma glädje.

Vore jag ohämmat rik skulle jag med glädje nosa reda på en Volvo 145:a av årgång 1972 till min man. Färg vet jag inte riktigt än, bara den vore blank och rostfri. Kanske med vita sidor på däcken. Jag skulle köra in den på gården, slå ett stort jävla sidenband runt om, och jag vet att han skulle svimma av glädje. Det skulle jag vilja göra för min man - på alla hjärtans dag. För att han älskar mig, trots att han känner mig så väl, trots att jag inte alltid förtjänar hans kärlek, trots att jag är jobbig på så många vis. Trots allt detta står han stilla och stadigt och pulserar ut en lugn, ihärdig kärlek till mig.
Men det har jag inte någon möjlighet till. Och jag vet att han blir glad om han får en kaffekopp och en chokladbit och en extra puss. Liksom jag blir glad för samma sak.

För fem år sedan var jag högst höggravid och vi pratade om att bebisen kanske ville komma på alla hjärtans dag. Då skulle vi döpa honom till Valentin. Men nu behagade han inte komma då, så vi köpte muggar med hjärtan på istället, på Indiska. Vissa år har vi glömt 14 februari helt, vissa år har det varit stora gester, andra år något pyttepyttelitet.
Det är alltså på intet vis min livs viktigaste dag. Men den KAN vara jävligt fin. Och jag kan bara inte hata en dag som faktiskt hyllar kärleken.

HEJA ALLA HJÄRTANS DAG!