Igår var en galet lång dag. Psykolog - hetspackning - jobb - tågväntan - tåg - föräldrarna. Jag somnade tio och sov som en sten.
Igår när jag kom hit gjorde jag i ordning ett par ostmackor och tog ett glas vin. Jag konstaterade att osten var någon mild och smaklös variant och att vinet var blaskigt. Mamma protesterade bestämt angående vinet, men jag tänkte bara att hon hade fel. Tills i morse när jag tog fram osten igen och upptäckte att den plötsligt var en lagrad variant. Eh. De Rinexin jag grävde fram ur mammas medicinskåp för att se om mina öron skulle sluta slå lock hela tiden hade tydligen effekt på andra ställen.
Mina öron fungerar inte som det ska. Jag blir så trött. Katten är söt. Jag ska duscha och sen försöka uppsatsa lite. Jag har mensvärk också och om en vecka ska jag hålla i sagostund på jobbet. Heh. Jag tror jag måste öva.
Och jag hade mycket att tänka på igår efter psykologen. Men det var så mycket att jag inte har hunnit och nu minns jag knappt vad det var jag skulle tänka på. Jo. Glädje. Och beslut. Med jämna mellanrum har han frågat mig när jag var riktigt glad senast, och jag kan aldrig svara. Inte nu heller. Ni ser, jag har ju alltid den där beredskapen uppe. Att det kan gå åt helvete. Att jag inte kan bli för glad för då jinxar jag och det blir dessutom oerhört pinsamt om jag är jätteglad och det går åt helvete sen. Och jag är dessutom otroligt misstänksam mot alla som uttrycker starka känslor. De kan ju ha FEL.
Fan vad tråkigt.
Och så läser jag Stieg Larsson som sista person i Sverige. Hepp.