dry your eyes mate

En sak jag nästan aldrig gnäller över: mina fogar. När jag var gravid hade jag ett h-e-l-v-e-t-e med dem, men jag anar att jag inte gnällde tillräckligt mycket eftersom kompisar osv refererar till mina graviditeter som PROBLEMFRIA i efterhand. Hahaha felfria my ass. Jag hade knivar i ryggen och röven och blygden från vecka 17 med första barnet och med andra hade jag ont från typ vecka 9. jag kunde knappt gå och jag var helt instabil överallt ("GRAVIDITET ÄR INGEN SJUKDOM" finns det apor som säger, inget räknas som riktigt om man råkar vara gravid samtidigt). Och även nu kommer det ibland, oftast känner jag ingenting men det styrs lite hormonellt så kring ägglossning får jag lite extra värk. Och tydligen nu också, när jag har varit ute med mina barn och härjat i snön i en timme. Helvete vad ont jag har i hela stackars ryggslutet.
Nu kom jag på varför jag tvekar inför fler graviditeter. För det finns inga garantier för att man blir av med fogsmärtor; ett tredje barn skulle ganska säkert generera i livslånga fogproblem utöver dem jag redan har.
Fast det finns ju andra anledningar till att tveka inför fler barn, men jag menar utöver the obvious.

Hur som helst ser man jävligt frisk och fin ut när man har varit ute och kravlat i snön i en timme. Rödkindad och rufsig och frääääsch. Och absolut värd en god kaffe latte och en chokladbit.

Igår var det snöstorm och jag som skulle iväg till stan för att jobba kvällspass. Rädd och harig som jag är så bad jag min snälla fina man om skjuts och det fick jag. Sen hämtade han mig vid elva. finfint. I bilen hem lyssnade vi på min kulturskatt, blandbandet "Absolut Punk" som jag fick av en vän till min pojkvän 1995.

Idag har jag läst i DN Söndag om David, 18 år, som väntade på nya lungor i flera år. När han väl fick dem var det för sent. Mycket sorglig läsning som gav perspektiv. Och här sitter jag och gnäller över mina fogar liksom.