Mer död

Systers svärfar dog igår. Det var inte oväntat - han hade cancer och när de förra veckan skulle fixa stomipåse på honom upptäckte de att cancern ätit upp allt i bukhålan så det var ingen idé att göra nåt alls annat än sy ihop igen.

Eftersom de var beredda på det var hela familjen samlad i alla fall, även yngsta dottern som bor i Skåne. Det måste ha känts lite fint.

Själv är jag glad att jag fick träffa honom en sista gång i julas, även om vi inte umgicks så mycket.
Jag har alltid känt mig välkommen av honom, och är så glad och tacksam över hur självklart han accepterat mina syskonbarn som barnbarn, även om de bara är ingifta.

En del gråter jag för att han har dött, men mest är det nog av empati för syster, för att jag minns hur jobbigt det var när Lars pappa dog, hur det ibland kändes som att min sorg inte fick plats, för vad är väl en förlorad svärfar jämfört med en pappa?
Älskade syster, jag tänker på dig!