Sjuka funderingar

När jag läser om sjukskrivningar i dagspressen slås jag ofta av en sak. Det skrivs om rehabilitering, om att unga ofta har psykiska diagnoser, och att den sjuka skall tillbaks till full arbetsförmåga förr eller senare. Det skrivs alltid om det sjuka som något man kan bli av med. Vad jag undrar över är varför man aldrig nämner den stora massan som har kroniska sjukdomar, som inte går att rehabilitera. Vad gäller cancerpatienter, ms-patienter eller folk med kol? Räknar man med att dessa människor kan ta sig tillbaks till arbetet med lite rehabilitering trots att grundsjukdomen blir värre och kommer ta kål på dom så småningom? Varför nämns det aldrig att man i vissa fall får vara både nöjd och tacksam över att en patient kan arbeta 25% när alternativet var 0%?

Jag undrar hur det blir för mig när jag blir tvungen att gå ner i arbetstid igen. Jag vet ju att det kommer hända (såvida inte någon smart forskare helt plötsligt kommer på lösningen på allt som har med reumatism att göra) men inte när eller hur. Medicinerna jag äter idag är fantastiska, och håller mig såpass långt över vattenytan att jag kan jobba mer än heltid. Men jag har lungvärk varje dag. Det är sannolikt pleurit (lungsäcksinflammation), precis som det brukar vara. Och jag orkar inte ens gå till läkaren längre. Jag har i stället behandlat mig själv med extra Brufen och Panodil. Kombinationen av de båda sägs vara mer effektiv än bara Brufen. För jag har ju läst på själv. Pleurit botas med vila och NSAID-preparat. I värre fall kortison. Jag är inget värre fall och tänker inte bli det heller. Om jag får bestämma vill säga. Och går jag till läkaren vill dom ändå bara röntga, och eftersom inget syns på röntgen så spelar det ju ingen roll. Så för nu klarar jag mig.

Men sen då? Om jag får fel på njurarna eller levern (det brukar tyvärr bli så så småningom), hur ska jag då klara mig? Den medicin jag äter idag har förstört min mage fullständigt, och det står jag ut med. Men den kan också förstöra synen och man kan inte äta sådan medicin i så många år. Vad händer sen? Finns det något alternativ som passar mig? Såvitt jag vet är det cellgift och kortison man använder. Kommer det fungera lika bra? Det är svårt att veta.

Så jag fortsätter undra hur det kommer bli med sjukskrivningar och annat.

Nu är klockan snart 00.30. Jag ska upp 06.30. För att hålla mig så frisk jag kan behöver jag sova ordentligt och stressa av. Hur bra blir det när jag inte ens går och lägger mig i tid? Mäh.