Tar slut

Nu är det dags igen, den Stora Tröttheten har slagit sina klor i mej och dränerar mej på varenda gnutta kraft och energi.

Det är väl sviter efter förkylningen antar jag, i kombination med novembermörker. Sen har det faktiskt varit alldeles för mycket på jobbet ett tag. Det är massa roliga, spännande projekt som kommit loss samtidigt, men hur kul det än är att alla vill ha mig så har jag bara två händer. Jag glömmer det ibland när jag blir för entusiastisk.

Så här har det alltid varit. Jag kör på i 190 tills jag stupar. Då däckar jag i en liten hög, gråter ur mej på nån lämplig axel och gömmer mej under en filt i ett par dar och sen är det full fart igen.

Skillnaden är att jag har ett lägre grundtempo nu. Det är bra, för jag inser fortare att jag börjar drunkna i stressen. Hinner inte sjunka så djupt innan jag förstår vad det rör sej om. Dessutom blir jag faktiskt lite klokare med åren. Nu inser jag att dom oöverstigliga problemen och den nattsvarta ångesten går över. Att det faktiskt bara är trötthet och stress och att världen inte håller på att gå under egentligen. Det är bara jag och det går över.

Sen kan man ju tycka att jag borde lära mej att inte dundra in i den där väggen överhuvudtaget, men så klok är jag inte än. Skönt att jag fått bättre krockkuddar i alla fall.