And so it is

Stort samtal har ägt rum. På ett badrumsgolv.
Enough said.

Barnen vädrar nog nånting. Vi tittar i ett fotoalbum från när jag var gravid första gången - och jag undrar vem den där tjocka svarthåriga trista typen är, det skär i mig eftersom jag vet att det är jag. Vem VAR jag? - och barnen vill leka bebis.
Vi ska ligga i vår stora säng och stora barnet ska vara en nyfödd nollåring och ligga på min arm. Han dirigerar att tvååringen ska vara sköterskan som vi ska beställa fin-fika av, fina mackor, precis som det var. Han vet hur det var när han själv föddes och det är en trygghet att leka kring det. Han ligger på min arm och jag berättar att det är min lyckligaste dag och ur hans ögon strålar det att han vet att han är viktigast i världen.
Tvååringen matar mig "vill du ha potatis?" och "vill du ha korv?" men sen tröttnar han - tvååringar är inte så lättdirigerade - och börjar jama. "nu kommer en vit katt" säger han och ligger mot mig.
De kryper båda två, leker bebisar igen. Slåss, kramas, gosar med varandra.
Två så små underbara fina människor.

Och så har de en sånt ras till mamma, i alla fall just nu, även om jag döljer det för dem. Men i mina tankar - jag har för lite svart tusch. Jag tänker på snö, hala vägar, svart tusch, cigaretter, och alla dessa låttexter.
Men sen tänker jag att i eftermiddag ska jag till stan och jobba på tidningen, och det blir nog bra. Allt blir nog braaa.... som Muminmamman säger på ett kassettband jag har lyssnat på tusen gånger.