this calls for a toast

Såhär är det:
Ett längre tag har jag befunnit mig i en vak av ångest. Men jag har trampat vatten, visslat, lett och sett glad ut. Vinkat ibland. Det vill säga jag har skrattat med min familj, köpt en stålkam då och då, varit på krogen, fungerat väl. Jag har haft energikrävande arbetsuppgifter
som inte har lämnat mig någon tid att tänka efter allt för mycket.

Men nu har jag varit på en resa i Sverige och träffat mina kära. Det har varit fint och det ÄR fint men också stressande. Och därför känns det som om jag långsamt glider ner även med huvudet i vaken. Eller rättare sagt, som om någon med en stövelklädd fot resolut trycker ner mitt huvud under ytan. Bara sådär.

I går, på en busstation någonstans i Sverige, kanske någon såg mig, hur jag rusade mot toaletterna, slet fram en femma ur min jeansficka, slängde in den i myntfacket, rev upp dörren och forsade in. Sen syntes jag inte mer. Men där inne stod jag och fick ett sammanbrott. Jag slog pannan mot kaklet flera gånger, jag grät och grät och grät, och jag hade hörlurar på mig med hög pumpande musik, för att slippa höra mig själv. Mitt i alltihop ringde en mig
nära anhörig men jag röjde ingenting, möjligen lät jag lite mer hes än vanligt. "allt är bra" ljög jag. Efter attacken gick jag ut från toan, med den icke-vattenfasta mascaran och den icke-vattenfasta kajalen nödtorftigt borttorkade från kinderna. En del människor sneglade på mig, lite undrande. Men då mötte jag deras blick med
mina hårda svarta ögon, höjde hakan en aning, strök bort luggen från ögonen, och körde sen ner händerna i fickorna på min nygamla (skitgamla faktiskt) skinnjacka med korvmojs-mudd ännu djupare. Då vek de undan blicken.

På bussen satt jag bredvid en stor färgad man som pratade utsökt vacker brittisk engelska. Jag tänkte påbörja en annorlunda konversation genom att fråga om mina ögon såg olyckliga ut, men jag molteg och så satt vi där med låren pressade mot varandra och teg och lyssnade på varsin musik. På en buss kan man inte undkomma kroppskontakt.

Med alla kära jag har besökt har jag pratat om det svarta i mig. I varierande grad. Någon gång har jag sagt saker jag inte ens har formulerat
för mig själv tidigare. Det har jag gett mig andnöd. Ibland har jag bara gläntat lite på locket, ibland har jag vräkt ur mig alltihop. Fläkt upp hela mig.

Jag är rädd. Jag är skiträdd! Hur länge ska det vara såhär? Hur länge ska jag må som på botten av det djupaste hav? I det oändligt syrefria
bottenskiktet. Hur länge ska jag vara rädd för mörket och för vad det gör med mig? Hur länge ska jag börja bäva så fort skymningen faller? Hur länge ska huden på mina tummar vara nästan bortskavd, på grund av stressplockandet? Hur länge ska jag vilja börja röka igen? Ge mig en cigarett, ge mig en joint för helvete, jag röker den med hetsigt aggressiva halsbloss tills den bränner mina fingrar och när jag gör det kommer jag inte att bry mig. Hur länge ska jag febrilt leta efter saker att göra, böcker att läsa, filmer att se, allt för att slippa bli ensam med tankarna? Hur länge ska jag komma på mig själv med att pressa ihop käkarna det hårdaste jag kan och sen mala med tänderna, fram och tillbaka i sidled?

Idag befann jag mig på ett shoppingmecka med tusentals andra människor. Det gick bra, jag hade saker att göra, ångesten försvann för ett tag, när jag köpte julklappar till barnen och filmer/böcker åt mig själv. Och en kräm som
ska ta bort den trötta looken i ansiktet. Yeah. Allt gick fint, tills vi satt i bilen på väg hem, då anföll ångesten igen och jag plockade med tummarna och jag malde med käkarna.

Inuti mig finns ett ruttet svart hål och det växer.

Jag vill ha Något Annat.