Problemet

Det finns liksom alltid två sidor av saker. Problem är inget undantag - relationsrelaterade problem allra minst!

Jag KAN inte slappna av och lita på Erik.
Jag tror egentligen inte att han har nåt för sig just nu, men jag kan inte låta bli att leta tecken på det.
Det är skitjobbigt.
Verkligen.

Igår kunde jag inte sova och Erik satt uppe vid datorn. Jag tassade upp och snabbt som attan stängde han ett par fönster när han fick syn på mig. Det är mer regel än undantag sådär på nätterna - och just därför jag inte kan låta bli att smyga...

Och det ena leder liksom till det andra hela tiden.
Så klart är det skitjobbigt även i andra ändan - att hela tiden bli misstänkt (även om jag aldrig säger nåt, eftersom jag mest känner mig jobbig och löjlig. Men det är klart han märker - vi har alltid sett igenom varandra, även när det aldrig når upp till ett medvetet plan). Och det leder till att han redan från början förutsätter att nåt han gör kommer leda till att jag nojjar - och alltså smyger han med det. Vilket definitivt leder till att jag nojjar och är - från mitt perspektiv - det som började alltihopa...

Kvar på punkten där han bestämmer sig för hur jag ska reagera och kontrollerar de reaktionerna (eller försöker, snarare) genom att inte låta mig veta. Punkten där jag inte låter mina känslor räknas som annat än felaktiga och oönskade.

Ja, jag hör själv hur ohållbart det är.
Men jag vet inte hur jag (VI!?) ska bryta mönstret.