Jag vaknar med ovanstående textrad ringande i ögonen. Igår kväll när jag hade lagt mig började jag tänka och blev upprörd och tog upp telefonen och ringde och frågade "vad händer egentligen?". Och en stund senare la vi på och jag grät hejdlöst och en vän ringde och sa nästan löjligt fina saker till mig, och jag tog dubbla atarax och somnade med i princip tårarna rinnande.
Och det är märkligt att inse att alla gånger då jag reagerat överdramatiskt och ologiskt egentligen var helt befogat. Jag kände ju att det var nåt.
Nej, vi har inte gjort slut. Det var en av sakerna som sas: "Vi gör inte slut nu!" "Vi väntar och ser". Men jag vet inte om det bara är ett falskt hopp, egentligen. Ett sista litet halmstrå.
Men det finns ändå där. Jag klamrar mig fast vid det där hoppet med allt jag har, för när tanken faller över mig att aldrig mer så bara snurrar det i huvudet.
Now I'm finally seeing why I was the one worth leaving. sjunger The Postal Service och textraden går om och om igen i mitt huvud. Men nä, jag ser ju inte det.