Aj. Ont i magen. Eller rent tekniskt är det väl inte magen som gör ont. Var och tog cellprov tidigare idag, och nu ”eftervärker” det lite. Det är väl överkomligt, men när man som jag sovit mindre än tre timmar inatt (tack återigen , grannen, men nu är det slut på dina fasoner, för nu har jag svart på vitt att du åker ut med huvudet före om du ens nyser så jag hör dig genom väggen!) så känner man sig lite ynklig och trött. Och dessutom så lyckades jag ju, som alltid när jag träffar läkare, sköterskor, tandläkare, gynekologer med fler, spänna mig väldigt mycket under själva provtagandet, vilket resulterade i att jag var tvungen att stanna i den där inte alls bekväma stolen aningens längre än nödvändigt, eftersom jag blev svimfärdig. Fick ta det lite lugnt och fick en mugg vatten och sedan så var jag någorlunda återhämtad och kunde pallra mig därifrån. Väl utanför vårdcentralen vid cykeln så släppte spänningen helt och då kände jag bara för att störtgrina, men det kan man ju inte göra bara sådär utanför en vårdcentral, så jag lät några små tårar trilla medan jag låste upp cykeln. Det regnade massor ändå, så om någon såg mig så trodde de säkert att det var regndroppar i mitt ansikte. Eller kanske inte. Nåväl.
Jag undrar varför jag spänner mig så. Blodprovtagning i armvecket är bland det värsta man kan utsätta mig för. Då måste jag ligga ner med fötterna i högläge för att inte tuppa av. Och grejen är ju att jag aldrig råkat ut för något hos en läkare som kan motivera detta. Tyvärr verkar det också bara bli värre och värre med åren. Har aldrig haft ett bebissug, och om jag tänker rent krasst på det så har jag svårt att se mig själv föda barn. Herregud, jag svimmar ju nästan vid cellprovstagning!
En rolig sak som inträffade på vårdcentralen innan provtagningen var när jag kom in i väntrummet och skulle ta av mig regnkläderna. Ner med halsduk och vantar i väskan. Av med regnjackan. Hoppa ur gummistövlarna. Av med regnöverdragsbyxorna. Ja, och sen var det väl klart. Satte mig ner och tog upp en bok att läsa under min väntan. Under tiden som jag ”svidat om” så stod det en liten kille på typ fyra år och betraktade mig. Hans mamma satt också där. När jag var klar med omsvidandet sa han till sin mamma:
- ”Titta. Hon har långkalsonger!” och pekade på mig.
Och därefter sa han:
- ”Hon är nog arg också.”
Eventuell förklaring: Under regnöverdragsbyxorna hade jag såklart vanliga byxor, men jag kan tänka mig att den lille killen relaterade till dem som ”det man har under byxor” vilket ju är långkalsonger. Och jag såg säkert rätt bister ut när jag klev ur mina blöta plagg, och som sagt var så hade nog själva väntan på cellprovtagningen också en viss inverkan på mitt utseende. :D
Nu ska jag i alla fall färdas hemåt genom regnet, äta en schweizisk chokladpralin eller två, lägga mig med ett gosedjur i soffan och gråta lite.