Blandade känslor

Min chef var just inne och pratade allvar med mej. Hon tyckte jag betedde mej illa igår morse när jag fick fnatt över att skrivaren inte funkade när jag behövde printa ut något till ett viktigt möte. Jag var stressad och skällde på min kollega inför de andra.

Det känns jobbigt för att chefen är ny och jag inte känner henne så väl. Jag vill inte att hon ska få den här bilden av mej, för jag ÄR inte sån som hon uppfattade mej igår. Jag har svårt att dölja mina känslor och kan hispa upp mej när jag blir stressad, men jag skäller inte ut folk hur som helst.

Det finns en bakgrund. Jag har en kollega som inte gillar mej. Vet inte vad jag ska göra åt det eller vad det beror på, jag har försökt prata med henne, försökt ta reda på vad det är, men hon vill inte prata med mej. Vad jag än ber henne om så snäser hon. Igår hade jag bett henne flera gånger om hjälp, frågat henne varför ingen av våra två skrivare fungerade, erbjudit mej att felanmäla en eller båda, frågat om hon visste vem man kunde be om hjälp etc och bara fått "det skiter väl jag i" tillbaka.

Eftersom chefen uttryckligen frågade mej nu, så berättade jag det. Så nu känner jag mej som en idiot för det känns som att jag bara skyller ifrån mej och pratar skit om min kollega. Kanske borde jag inte sagt något om det, men jag ville förklara ändå att det hon såg inte var oprovocerat, att det var en fortsättning på något som hon inte sett början på.

Det känns jobbigt att bli tillrättavisad, jag har svårt att ta sånt, men samtidigt är jag glad för att nya chefen vågar ta tag i sånt här. Hon är modig, rak och ger kritik på ett väldigt bra sätt. Det hon gjorde var sakligt, medkännande och snyggt - hon tog upp nåt svårt med mej på ett väldigt proffsigt vis och jag är glad att hon verkar vara duktig som chef.

Det som svider värst är att jag kan se det hela med hennes ögon och då förstår jag ju att det såg ut just som hon beskrev det. Att jag skällde på en kollega för en skitgrej för att jag var stressad. Och det är en sanning det också, framför allt är det det som alla ser och dömer mej efter.

Nu ska jag slicka mina sår och försöka gå vidare, öva mej i tålamod etc... Skit också att det ska vara så svårt.