Explosioner

Kickar. Jag vill ha fler kickar! Det är för få nu för tiden, för lite adrenalinrus, för få vågor som går genom kroppen, alltför sällan rodnad på kinderna.
Ebba Grön-kickarna till exempel. Alla som har haft en Ebba Grön-period (eller Imperiet) vet vad jag menar. Då man med blanka ögon stirrade ner i texthäftet alternativt rätt upp i skyn, och skrek/sjöng och tyckte att allt i texterna var ens egen sanning.
Eller när internet var nytt, då fick jag kickar varje dag. Det var världens häftigaste grej, helt utan begränsningar.
Och när tidningen Darling fanns, då fick jag en igenkännings-kick varje gång ett nytt nummer kom.
I miss those days. Fortfarande bär jag på någon slags vanföreställning att internet fortfarande ÄR häftigt, som när man har varit bortrest i en vecka och längtat sig blå efter internet. och så kommer man hem, kollar mail på en minut, sen sitter man och segsurfar som vanligt.

Men: nu har jag fått kickar igen! Igår satt jag och knåpade ihop ett paket till en darling-korv i Småland. Jag bläddrade i gamla Galago och gjorde en tändsticksask med motiv från en vansinnigt bra serie. Skrev ett brev, skickade en bok, och idag fick hon paketet och blev jätteglad. Det var kick nummer 1. Kick nummer 2: Jag googlade på serieförfattaren och hittade en gammal websida om någon utställning av henne, och där läste jag namnet på en fotograf som hon hade inspirerats av.
För varje rad jag läste blev jag lite mer intresserad och till slut satt jag med glödande ögon och rasande snabba fingrar och googlade och tittade på bokus.com och fick till slut värsta kicken. Walker Evans heter fotografen. Som en amerikansk motsvarighet till Sune Jonsson, ungefär.

En annan kick fick jag igår kväll när vi råkade se lite av filmen American Gigolo från 1980, med Richard Gere i huvudrollen. Varje gång jag har gjort en snoggablelista (you know - vilka kändisar skulle du vilja hångla med) har jag känt att något har saknats, att det inte har blivit riktigt rätt, men jag har inte kunnat sätta fingret på det. Men så dök Richard Geres vackra uppenbarelse upp i rutan och allt föll på plats: he's my number 1. Woooah. Jag har glömt bort honom i flera år!
Jag vet att en del tycker att han är smörig och ful och whatever, faller in under samma kategori som Mel Gibson eller något sånt, men no way! Han är i sin egen liga. Och helst på film, inte bara stillbild. Se Richard Gere kn*lla med Debra Winger och sen är du fast. Hahaha. Eller så är det bara jag som är så banal.
Jag vet inte vad det är - de där kisande ögonen. Eller den grova näsan? jag vet bara att han är mycket, mycket snoggable.

http://shots.oxo.li/hot/OXO-World/Richard_Gere.jpg

Det var en härlig fjortiskick som har hållt i sig under dagen.

En fjärde kick får jag av att se This Life varje kväll.