Jag är så jävla rädd -låångt

Jag räknar inte med att nån läser allt det här, jag tror knappt JAG kommer göra det igen. Jag vill bara få ner allt

Otaliga är de gånger jag tänkt att jag inte är ämnad att leva. jag håller så dåligt för saker, finner allt för lite nöje och för mycket sorg i allt. Nu är jag där igen. På räcket till min mentala Västerbro (meningen är att vi ska på fest hos en tjej på Västerboplan imorgon kväll. Jag tror ärligt talat inte att jag kommer palla).

Pratar med älskade systerskapet och hon som tidigare stöttat och peppat säger bara åt mig att ta steget härifrån. Jag frågar henne om hon gett upp hoppet om oss nu och hon svarar ärligt att hon egentligen aldrig haft nåt större hopp om oss, men att det inte spelar nån roll. Det är vad jag känner som räknas och det hon hör är att JAG gett upp - jag måste bara inse det och våga gå vidare. Våga se att han ligger i mitt förflutna snarare än i min framtid.

Och jag gråter och gråter, och gissar att anledningen till att det gör så ont är att hon har rätt. Jag VILL inte att hon ska ha rätt, jag hatar när hon är så där insiktsfull. Samtidigt är det ju just därför jag pratar med henne just idag. För att jag vet att hon ser igenom mig men gör det med älskande ögon.

Jag är rädd för att ge upp. Jag vill inte släppa bilden av när det var bra, bilden på hur det skulle kunna vara. Om bara... men det är ett stort om. Om han bara lär sig se saker ur mitt perspektiv likväl som ur sitt eget. Om vi utifrån varandras perspektiv tar tag i problemen, sätter upp mål av hur vi istället VILL att det ska vara och jobbar ditåt. Det är ett stort jävla om, tro mig. Själv skulle jag hellre önska mig lite mindre förmåga att se ur hans perspektiv, för den bilden av mig jag ser gör ont och jag kan inte värja mig mot den, jag kan inte försvara mig. Hur ska jag hantera att gång efter annan ställas till svars för något jag gjorde för över ett år sen, när jag redan beklagat, ångrat, sagt att jag skulle vilja ha det ogjort, gör annorlunda nu och aldrig tänker komma tillbaks till den punkten? Hur ska jag hantera att få samma gamla bitterhet över den perioden varje gång jag tar upp något, varje gång jag gråter och talar om att jag mår dåligt? Jag kan inte. Undviker jag det blir det två parallella monologer där jag är i nuet och han i förra sommaren. Bemöter jag det får jag än en gång bära hundhuvudet för att jag mådde så dåligt att jag stängde av. Och som systerskapet påpekade - jag är inte mer rädd om mig själv än att jag tar emot skammen och sätter mig i ett hörn med den.

Jag ser ju att det inte håller. Att JAG inte håller. Och jag blir så upprörd på mig själv som inte prioriterar mitt eget mående högre.

Är jag rädd för att vara ensam? Att inte ha en relation att definiera mig utifrån? Kanske. Mest är jag rädd att sluta älska. Att aldrig nånsin kunna göra det igen. Ändå vill jag inget hellre än att sluta, när det bara gör ont.

Varför är jag alltid så rädd att välja bort? Hur kan det vara bättre att vara kvar i nåt känt som gör så ont än att välja nåt okänt som kan vara bättre?

Alla omkring mig blir gravida och får barn och jag kan inte se den bilden med ihop med honom. Längre. Jag kan inte se att han nånsin vill ha barn med mig. Jag vet inte om jag vill det med honom heller.

Jag vill bara vara älskad och trygg.
Jag är det inte nu. Så varför är jag kvar? Varför hoppas jag på att nåt skulle ändras?
Varför är det bättre att gå sönder i väntan på nåt som ändå är hopplöst, än att gå vidare, mot nytt hopp och en möjlighet att hitta trygghet i mig själv?

Men när trygghet definieras som att ha någon hemma som omedelbart skulle sakna mig om jag råkade trilla över kanten på Västerbron - då är det svårt.

Systerskapet pratar med honom i telefon just nu, hon lovade att återkomma till mig när hon pratat klart. Jag har ont i magen över vad han säger om mig. Hur de bollar han slänger åt henne studsar tillbaka känns inte riktigt lika jobbigt, jag vet att hon har mitt bästa närmast hjärtat.
Syskonskap väger tyngre än vänskap och det känns så jävla bra att veta det. Jag behöver inte oroa mig för att bli bortvald, eller för att hon inte väljer bort honom om jag skulle känna att det är nödvändigt ett tag. Han borde veta det oxå, men har väl ingen annan att prata med. Hon känner oss bägge, det är ett bra bollplank. Att bara spy galla över mig får han göra på annat håll - det var väl det han hade Hanna till i våras och somras.

Han har sin bitterhet, jag har min sorg.
Jag kan inte lita på honom efter i somras.
Om han så skulle försäkra mig om att himlen är blå skulle jag ha ett uns av tvivel om han verkligen menar det eller bara säger det bara för att det är vad jag vill höra.

Fy fan vad vi är trasiga.
Och trots att jag är så liten och rädd just nu håller jag ihop. Det är ofattbart.

När han slängde ringen han köpt när han var med Hanna letade jag upp den dan efter. Jag har funderat på att låta den bli överkörd av ett tåg eller nåt. Eller på att bara lämna tillbaks den när allt är över, i hopp om att den ska få någon slags symbolik med sig, att den ska påminna honom om vad han förstörde. Jag tvivlar dock på att det skulle funka så, han skulle nog bara fortsätta bära den som en ring han gillar, skit samma dess historik.

Vad är det som håller mig kvar?
Om jag bara hittar det och tar mig förbi det hindret kan jag andas ut och gå vidare.
Jag tror att systerskapet har rätt. Jag har gett upp. Jag har bara väldigt svårt att släppa taget (alltså funderar jag fortfarande på familjerådgivning. Heja, liksom).