Längst upp, längst in

Allra längst upp i mitt medvetande har jag en hylla jag försöker blunda för. Jag orkar inte ta itu med den stora röda filt som ligger ihopknölad där. Den är skitig och fuktig och luktar unket och om jag sträcker mig upp efter den är jag rädd att den kommer ramla ner och täcka över mig fullständigt. Den är full med en massa vafan-håller-jag-på-med, det-är-ändå-kört, jag-kommer-aldrig-bli-älskad-tillbaks-igen, var-ska-jag-börja och varför-ger-jag-inte-bara-upp.

Filten har börjat smyga sig in i mina drömmar nu. Jag drömmer att jag blir lämnad. Eller att jag flyttar. Att jag fortsätter utan tillit och går sönder. Att alla råttor dör. Att jag inte får fortsätta på jobbet. Allt utom att ställa sig framför ett tåg. Min hjärna förbereder sig. Jag önskar att jag kunde säga att det var för att samla kraft och energi för att ta tag i allt jobbigt. Jag vet att jag inte funkar så. Istället kommer jag närmare och närmare gränsen till sönderfall, och tillslut är jag tvungen att sluta blunda och agera, i rent överlevnadssyfte, för att inte gå sönder.

Nån endaste gång skulle jag vilja göra jobbiga saker innan jag kommer till den punkten.

Just nu är jag hemma och har feber, så den översta hyllan är svårare att värja sig för än när jag är frisk och sysslosatt.