Det slår mig ibland hur galet lyckligt lottad jag är nu som bara kan sträcka ut armen för att röra vid någon annan när det behövs. Och som blir berörd, bokstavligt talat, när jag än vill det. Jag knarkar hudkontakten, jag njuter i fulla drag. Jag känner hur endorfinerna (och alla andra hormoner och signalsubstanser) fullkomligt sprutar ur mig.
Och det är ju inte konstigt att man blir deprimerad när det kan gå år mellan sådana beröringar.
Jag är hemma igen. Trött men nöjd. Skönt att vara hemma, fast det var fint därborta också. Fast jag dröjer ännu ett tag med att ta mig hem till egna lägenheten. Jag måste dröja kvar i berörings-närheten.