Ett helvete i mitt hus

Dom är tamigfan överallt. Jag kommer bli vansinnig på kuppen. Varje år samma sak. Nu är det bara andra året vi bor här, men ändå märks det tydligt. I augusti är det spindeltid. Dom förbannade kräken springer benen av sig för att hitta en ny partner, och givetvis innebär det att deras vägar korsar mina. Hela jävla tiden. För inte kan dom hålla sig i sina mörka skitiga skrymslen och vrår. Nej. Dom ska ut och springa i vardagsrummet, bland mina krukväxter, bland kablar och sladdar i arbetsrummet, precis överallt där man absolut inte vill ha eländena.

I detta nu skulle jag suttit framför tv'n. Jag hade laddat upp med en mini-TipTop, slagit på datorn och hd'n, laddat in ett avsnitt av Angel, och skulle precis börja kolla. Men så fick jag den lysande idén att kika in i växtrummet, alldeles intill vardagsrumssoffan. Och på ett blad, på en av mina hoyor, där satt den. Den var väl "bara" omkring fem cm, men det räckte för att jag skulle bli skräckslagen. Sambon försökte lura in den i ett glas för att sedan slänga ut den, men den smet i stället, den jäveln. Och jag sprang upp på övervåningen, där jag nu fortfarande sitter och trycker.

Förra veckan var det ännu värre. Jag hittade en som var storlek megalarge. Den var så stor att när sambon fångat den i den största sortens glas-olivburk, så kunde den inte sträcka ut sig. Vi snackar nog en 8-10 cm. Och det, det måste tamigfan vara naturvidrigt.

Ja, jag är upprörd. Dom jävlarna betalar ju inte ens hyra!