Igår: jag kommer hem från jobbet. Hela dagen har jag längtat efter mannen, har jag velat hem till den varma sängen jag lämnat. Jag kliver in genom dörren och direkt blir allting så fel. Och jag fattar ingenting. Allt blir konstigt och fel, det känns irriterat. Jag tror att han är stingslig men han säger att han inte är det, jag funderar på om det är jag. Sen bara stiger irritationen, jag vill inte att han ska röra mig. Han är egentligen bara fin och har längtat efter mig och vill ta i mig men jag vill inte, hans beröring skapar bara motvilja. Jag förstår inte varför, senast imorse var ju allt så himla bra - det tvärvänder inte sådär. Jag försöker verkligen, försöker hitta till det fina men tankarna bara far iväg och jag tänker på gamla spöken och sen frågar han vad det är och jag tvingar mig själv att försöka svara. Och allt låter konstigt och psycho och jag frågar "varför gillar du mig egentligen?" och han svarar "för att du är som jag!" och jag förstår inte.
Och självhatet lurar i bakgrunden och nä, man kan väl inte gilla någon annan då.
Jag försöker hitta orsaken till att det blev såhär plötsligt. Är det två veckors heltidsjobb och massa socialisering (för några månader sedan blev jag helt förstörd av bara en dags aktiviteter)? Är jag helt enkelt oförmögen till någon sorts relation (nej inte är jag logisk inte). Och vi pratar och jag ynkar och ligger på sängen och ber om förlåtelse för att jag är så knäpp och sen kommer jag på att jag inte tagit medicinen.
Och det är då jag förstår hur nära det är. Och hur jobbigt det vore att vara där med honom. Och hur glad jag är att jag oftast är uppe nu.
För jag vill vill vill vill att det ska funka. Jag vill inte ha den känslan för mig själv, och i förlängningen för honom. Han är värd mer. Jag är värd mer.
(Och när jag vilat och legat i hans munkjacka och slöglott på TV blev allting bättre.)