Hemma hos mig själv en sväng för psykologbesök och ompackning av väska. Och jag passar på att lyssna på min musik, smörja in mig med min hudkräm, duscha i min dusch och sova i min säng. Det är ganska skönt faktiskt. Jag tänker att min magkänsla/mitt förnuft (jag har ingen aning om vilken det är) hade rätt som sa att en natt själv i min egen säng är bra för mig. För jag måste komma ikapp mig själv, jag har så lätt att tappa bort mig, jag får inte tappa bort mig. Och jag måste hinna känna vad som är viktigt.
Även om bara ett par ord från honom på ICQ får mig att vilja kasta mig på tåget och landa där nära nära nära honom igen.
Och det betyder ju inte att det inte är just det, att landa nära honom, som är viktigt. Jag måste bara hinna tänka det själv.