Två år alltså, idag, på Hypodea. Jag kom på det av en ren slump. Om någon, mot all förmodan, skulle orka gå tillbaka och läsa mina första, sisådär 20-30 texter (eller kanske bara tre-fyra), så handlar de rätt uteslutande om en viss person jag dejtade då. I övermorgon, för två år sedan, var vi på vår första himmelska sjutimmarsdejt, och sedan följde många långa månader av mail, mail, mail, besvikelser, viskabaravarakompisarfastOJnuhångladeviigen och en stackars bedragen flickvän därtill. Fast någonstans där ett frö till en förbaskat bra vänskap.
Men det sket sig ju, naturligtvis. Så sedan en tid tillbaka har vi inte haft någon kontakt alls, på mitt initiativ. Och det har bara känts skönt.
Idag, exakt två år sedan jag snodde åt mig den här platsen, då jag var precis i början till det där första pirret, mailar han igen och ber om att få ta upp kontakten igen. Omständigheterna har ändrats, de villkor jag gav för att ha kontakt är uppfyllda.
Det är inte så att jag är särskilt intresserad eller ens vet om jag vill ha kontakt. Men visst kan jag vara trevlig och svara på mail. Jag kan också direkt säga ifrån att som förut blir det ju inte, eftersom det numera finns någon annan jag vill ha. Endast en.
Det var bara så ironiskt. Blev han nostalgisk tro? Hej för två år sedan. Det var en fin sommar ändå, trots allt jävla jox.
Den här ska bli ännu finare, tänkte jag mig. Mindre jox.