Känslo-härva

Jag kan inte minnas att jag haft så svårt att reda ut mina känslor tidigare som jag har just nu. Jag vet inte om det beror på att de inte VARIT så trassliga tidigare eller om jag bara inte reflekterat över det. Det är som att alla mina känsltrådar är ihoptrasslade i en enda stor härva och jag aldrig vet vilken tråd som är vilken - och alldeles för många leder till liten- och ledsen-lådan.

Igår blev jag väldigt ledsen och nere över att Erik totalt missat att tala om att han skulle åka till landet torsdag-lördag - jag råkade höra det när han pratade i telefon med en kompis.
Först blev jag ledsen över att jag kände mig bortglömd och åsidosatt, och över att jag hade kunnat planera in nåt att sysselsätta mig med om jag hade haft lite mer tid på mig. Erik bad om ursäkt och sa att han fullkomligt haft för sig att han visst sagt nåt (ja, han har pratar om att han skulle till landet men ingen tid - och det vore inte första gången han tänkt men inte kommit iväg), att jag hade frågat honom om det. Det har jag inte - däremot undrar jag lite löst vem han blandat ihop mig med isåfall...

Nå. Efter första vågen av ynklighet fortsatte jag vara ledsen trots att jag förstod att det inte var med vilje och insåg att det inte var hela världen. Och de muttrande tankarna om att HAN minsann gnäller på mig för att jag inte talar om saker blablabla avfärdade jag ganska snabbt som det trams det är - men man måste få älta sånt med, om bara i bakhuvudet (och till sin syster =) ). Men jag försökte komma på varför jag fortfarande var ledsen, och kom inte på nån annan förklaring än att jag mest var besviken på mig själv för att jag inte blev ARG eller åtminstone irriterad istället för ledsen. Att bli arg skulle kännas så mycket mer ... konstruktivt än beviken och liten, liksom.
Jag tror att det långt inom mig ligger nån slags spärr mot att bli arg på folk. Jag blir ofta ledsen istället. Att bli arg förutsätter att man klarar av att ställa krav på folk, sätta upp gränser för vad de får och inte får göra, på vad de bör eller måste uppnå. DET har jag svårt för, och har alltid haft. Men det är nog värre nu än vad det brukar vara.
Att ens sambo faktiskt kommer ihåg att upplysa en om att han ska vara bortrest är inget orimligt krav att ställa - ändå klarar jag inte riktigt av det. Jag kan önska och hoppas, och känna mig besviken när det inte uppfylls. Men att kräva det - där är jag inte riktigt.
Det stör mig.

Jag är fortfarande ledsen - men mest över hur illa det är ställt med mig och min självkänsla och inte så värst mycket alls över att ha blivit bortglömd. Eller jo, kanske lite det med.

Men jag har haft en trevlig kväll - jag åkte till Hornstull efter jobbet och träffade Paula, Johan och Emelie, gick till Lasse i parken och fikade, släppte av E på Långholmen hos en kompis och promenerade till Skanstull. Nu ska jag utfodra svansarna som pockar på uppmärksamhet här bakom mig, och så småningom lägga mig och försöka sova. Jag brukar se fram emot att ha hela sängen för mig själv och ingen som snarkar, men det slutar alltid med att jag ändå sover illa för att sängen är för tom...

Och känslan av betydelselöshet är svår att skaka av sig, en hel kväll med Paulakärlek till trots.
Allt jag kan göra är att tro på att jag KOMMER ta mig igenom det här. Jag KOMMER få lite mer ordning på mina känslotrådar och kanske äntligen börja förstå mig själv lite bättre (och gråta mindre).
Och gör jag inte det finns ju alltid Västerbron...