Hemkommen

Hemma igen efter en vecka i Stockholm. Lägenheten är så stor! Härligt, luftigt, min egen stora sköna säng och ingen rök nånstans! Men det känns ödsligt utan käraste vännens sällskap och jag är trött efter tågresan. Man ska inte sitta och lösa sudokus och åka baklänges när man är åksjuk! Jag köpte några fiffiga armband på apoteket efter tips från en kollega, det är som ett resårband med en plastkula som man ska sätta på en akupunkturpunkt mitt på handleden och jag tror det hjälpte lite ändå. Mamma tror att det funkar för att jag tror på det, men jag vet inte - då borde det väl ha funkat när jag trodde på det och åkte baklänges oxå?

Jag har i alla fall haft en härlig vecka. Träffat massa vänner, bla Kicko som jag minsann tänker ta revansch på i backgammon så snart jag får tillfälle. Fick världens lyxmassage av en vän, åt fin middag med syster och tjejgänget, lunch med gamla kollegan och hann med en hel del fikande dessemellan. Ändå är det många fler jag hade velat hinna med, men så är det alltid. Hade lugnt kunnat stanna en vecka till, minst!

En del av tiden har gått åt till farmor, min kloka och fina lilla russingumma, som just har flyttat. När man är över 90 och inte klarar sej hemma själv då får man väl vara glad att det finns ålderdomshem. Det är ett helt OK ställe, hon har eget rum och får ha med sig lite egna möbler och sånt, men hon ser inte så bra och hittar inte ännu och ibland kommer en tår. Mitt hjärta går sönder, denna tuffa gamla gumma, som klarat så mycket genom livet, men nu är hon så skör. Jag vet ju att hon har det så bra hon kan och att hon säkert kommer att må bättre bara det värsta flyttstöket är över, men åh vad jag önskar att jag kunde trolla henne glad igen!

Igår tog vi en lång promenad från Örnsberg och längs med stranden ner till Uddvillan, världens mysigaste fik. Sen strosade vi upp igen, runt Vinterviken, tog en glass i trädgårdarna, rundade Trekanten och tog sen spårvagnen från Liljeholmen. Det är mina gamla hemtrakter och det känns som att just den där lilla strandpromenaden är hjärtat i mitt Stockholm. Det är just den där kombinationen av vatten och träd som jag gillar. Lukten av varm blåbärsskog! Västkustens kala vindpinade klippor luktar mest rutten tång! Så det så!

Mamma och pappa har varit här och vattnat när jag var borta och jag vet inte vad dom gjort med mina balkongblommor? Dom har vuxit flera meter! Kaprifolen har sprickfärdiga knoppar, vallmon blommar i olika färger och krassen växer så det knakar. Mina smultron som var så taniga i fjol håller på att spränga balkonglådan och gräslöken blommar för fullt! Och på balkongen mittemot sitter pensionärsparet och vinkar så glatt. Det gör dom alltid! Dom har stenkoll på mej. Lite småjobbigt men rätt gulligt också.

Egentligen är det rätt skönt att vara hemma hos mej själv igen. Fast nån lust att börja jobba igen imorgon har jag inte!

Det är väl konstigt - eller kanske bara jobbigt? - att man först ska behöva en vecka att vänja sej vid att ha konstant sällskap och sen känns det jätteödsligt när man väl är själv igen. Detta eviga hattande fram och tillbaka, närhet eller ensamhet. För jag trivs med att vara själv också, fast det kanske mest är för att har lärt mej att leva så?

Ångest, ångest! Nu ska jag lägga mej på diagonalen och spreta med alla tår och njuta av en hel stor säng för mej själv!