Må må må

En del dagar är det sådär att det på nåt plan känns som att det BORDE kännas helt ok och jag inte förstår varför ångesten ligger och bubblar alldeles under ytan.
Andra dagar är det tvärtom - det känns ok fast jag tycker att det inte borde det.
Ytterligare andra dagar vare sig är det eller känns det ok.

De dagar jag längtar efter är när allt både känns och ÄR ok. När folk kan göra gulliga och omtänksamma saker utan att jag känner mig ovärdig eller blir rädd för att jag inte kommer kunna ge tillbaks tillräckligt för att det ska bli rättvist i slutändan (var den nu är?). Där ge och ta funkar utan att kännas som en poängställning, där jag hela tiden ligger på minus. Där jag inte sitter med gråten i halsen utan att kunna sätta fingret på varför. Där jag inte gömmer mig. Där jag inte ens behöver tänka på de här sakerna, för att jag mår BRA - och precis som att kroppen inte känns när den inte gör ont, märker jag inte av den här delen av mitt medvetande när jag mår bra.

Jag vill slippa tänka på mående hela jävla tiden.