På morgonen drömmer jag många och långa mardrömmar om fina katten som är ensam och rädd och ledsen i sitt nya hem, och om döda kattungar och jag som är helt förstörd av gråt och till slut måste jag tvinga mig själv att kliva upp ur sängen, trots att jag fortfarande är sömnig.
Fina fina katten. Vad jag önskar att det finns någon som vill ha dig för alltid och som har tid att klappa dig och gosa och ta hand om dig.
PMS:en lever rövare i kroppen och kommer aldrig längre och jag börjar bli ordentligt less för det är ju så OLÄGLIGT. Och dessutom lite smånojig förstås även om risken förmodligen är mindre än en halv procent.
Någon har prioriterat mig och det gör mig glad. Ikväll åker jag söderut och imorgon åker jag ytterligare några mil och jag hoppas så att jag landar i något som känns bra.
Och ibland, mitt i allt som ändå känns jobbigt, ser jag inte hur långt jag ändå har kommit. Det syns en framtid nu. Det gjorde det ju inte på så lång, lång tid.