Självkänsla

Ända sen jag imorse vid Thorildsplan kom på att jag fyller år idag har jag varit lägre än på länge utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Kanske för att födelsedagar är rätt lätta att jämföra - hur mådde jag förra året, året innan dess?
Jag har inte orkat bry mig om den iår, ett dugg.
Jag saknar nog blå tårta och inbjudna vänner en del. *känner efter* Jo.

Min önskelista:
* Självsäkerhet
* Trygghet
* Fortsatt friska råttor
* Flyt på jobbet
* Sommarutflykter med picknick, varm bris, jordgubbar och kärlek
* Mer energi

Paula ringde och sjöng för mig och jag berättade att jag glömt bort vad det var för dag imorse och undrade vad det betyder när man glömmer sin egen födelsedag istället för sin egen. Hon hoppades att det inte betydde att jag inte bryr mig om mig själv och det ligger nog en del sanning i det. Hela dan har jag varit rörd av att flera vänner kommit ihåg mig och skickat sms, trots att jag inte påminnt någon (annat än erik som fick en påminnelse från den webbkalender jag la upp åt oss för att komma ihåg gemensamma saker, men som inte används vidare flitigt. De tre födelsedagar jag skrivit in där är min, hans och syrrans. Fler än så har jag inte själv i huvudet) och på tunnelbanan hem trillade några bitar på plats i mitt huvud och jag insåg att jag känner mig överväldigad på ett sätt jag aldrig gjort tidigare just för att jag verkligen inte väntar mig nåt iår. Jag vågar inte tro på att jag faktiskt är värd att bry mig om, och är tacksam över att andra inte tycker som jag. Eller egentligen tycker jag inte så heller, för rent logiskt VET jag ju att jag är värd. Jag ska bara hitta tillbaks känslan av det oxå.
Det är jobbigt att se hur jävla låg självkänsla jag verkligen har just nu.
På tåget till S-vall i onsdags kom jag på en devis jag boede försöka leva efter just nu:
Ta plats, ta ansvar
ansvarsbiten har jag haft problem med tidigare, men de som känt mig ett tag vet att plats brukar inte vara några problem.
Just nu är det tvärtom. Ge hit ansvaret, men låt mig få ta det inne i mitt hörn. Jag förstod inte först varför tanken på att ta plats skrämmer mig så - men det hänger så klart ihop med den där obefintliga självkänslan.

Nu ska jag sluta gråta, äta nåt, titta mig själv i ögonen ett tag och säga åt mig att sluta med de här jävla fasonerna och sedan öppna de där presenterna jag fick med mig från familjen i Sundsvall (som jag VISST är värd!). Troligtvis innehåller ingen av dem en burk självsäkerhet, men en av dem är en bok. Så klart. Alltid minst en bok. Tack mamma. <3