Vi hade något slags serious talk igår, jag och mamma. Vilket mest bestod i att jag sa så lite som möjligt och hon frågade så lite som möjligt. Och sen låtsas vi att allt är bra.
- Jag har inte berättat om det här (dvs depressionen, psykolog etc) för någon annan än din bror.
- Nej, jag vet det. Men alltså, det är ju ingen hemlighet. Jag kanske inte vill prata om det jämt men det är okej om fler vet om det.
- Ja *skratt* DET behöver du ju inte oroa dig för, att någon ska prata om det med dig!
Och ja jag vet ju inte om jag ska skratta eller gråta. Men det är ju sådär det är. Min familj är väldigt...okänslosam och distanserad, och samtidigt som jag för mitt liv inte vill ha frågor så önskar jag mig väl kanske några också - som ett tecken på att någon överhuvudtaget bryr sig. Och när jag kommer hit känner jag mig tvungen att stänga av mig. För jag är inte okänslosam. Jag har så mycket känslor att jag sprängs (även om jag säkert kan verka distanserad för de som inte känner mig så är skillnaden enorm ändå - tycker jag). Och jag kan inte hålla tillbaka på det sättet som resten av familjen verkar göra. Så då är jag inte mig själv när jag är här. Jag kanske är någon som de och jag känner igen, men det är inte jag.
Och. Ska jag då träffa någon kan det inte bli någon som är som min familj. Det vill säga, jag kan inte gå in i något och låtsas som att jag är fröken cool och stabil när jag inte är det. Då slutar det med att jag kommer vara frustrerad över att jag har ett helt inre känsloliv som ingen känner till igen.
Så jag har testat Mr Maybe lite. Hittills står han pall.