Fan fan fan

Min snart mammalediga överordnade CD ringde mig imorse och frågade om jag kunde möta henne i stan för en fika. Chefen hade ringt till henne och det fanns saker som behövde pratas igenom. så jag fick snällt pallra mig in till stan, och fick reda på att chefen var så missbelåten med den prestenation jag höll i fredags att han börjat tvivla på den där projektanställningen fram till jul för min del. =(
Jag förstår honom förvisso - det var inte mycket som hanns klart till presentationen och det kan verka underligt att ett uppdrag JAG fått plötsligt berodde på vår AD. Men jag trodde att jag kollat av med chefen och läget var sånt att OM han ville ha det animerat (det ville han) och OM han ville ha illustrationerna på företagets manér (det ville han) så var det ADn som måste göra det. Det är han som illustrerar och jag är inte så hajj på Flash. Och ADn har hela tiden haft fullt upp med annat och har inte kunnat prioritera en intern presentation (som visserligen ska användas externt när den är klar). Jag var själv besviken på hur lite som var klart i fredags men vet att ADn haft annat för sig och känner att jag inte kunde komma längre i det JAG gjort. Blä.

Sen tycker både chefen och CDn att jag inte varit lika engagerad som förrut och det håller jag väl med om, och så här i efterhand skulle jag berättat tidigare om vad som tar min energi på hemmafronten.

Hur som helst känns det pissigt att inte få höra från chefen vad han tycker, utan att han ringde till CDn - även om det är hon och jag som jobbat ihop och jag tycker att det känns ok att det är hon som tar upp det (bestäm dig nu kicki!).
Nu jobbar jag som fan för att få fram en överleverans av uppdraget som ska vara klart på onsdag, även om det är svårt att vara kreativ när jag känner mig liten och nertryckt i skorna och försöker stålsätta mig för att ta upp det hela med chefen och på ett sakligt sätt lägga fram min syn av det hela (om vad jag trodde vi stämt av. Jag vet inte om det är läge att ta upp att det egentligen är orimligt att JAG skulle fixas allt själv när jag faktiskt är anställd (ÄR jag anställd??) som AD-assistent, inte som AD/illustratör) och äntligen informera om att min energinivå är längre än önskat pga allt för många frågetecken på hemmafronten.

Men fan vad piss allt känns just nu. Och jag har inte ens berättat för ADn om det, för jag vill inte att han ska ta åt sig för att han inte gjort mer - han har jobbat så bra han kunnat så jag vill inte lägga nån skuld på honom.

Jag har berättat lite för bästa-kollegan över msn nu på förmiddagen om hur det står till i alla fall, och känner mig inte ett dugg lugnad över att hon tycker att det här är jättestort och läskigt och oroande. Hon ÄR verkligen för lik mig...


Fan.