Blues och rabarberpaj

Lördag kväll:
Frosseri som ett sätt att fly från jobbiga känslor? Ikväll känner jag mej ensam, lite deppig och då småäter jag, konstant. Titta på TV med ett halvt öga. En kopp te, en macka till, lite choklad, en nektarin, smårester från kylen, lite knäckebröd, en bulle ur frysen…

Undrar om jag tänker bli förkyld? Jag känner mej lite seg, småknepig, lite skav i halsen, men egentligen inte sjuk. Cyklade hem från mamma och pappa innan, i ettrig och kall motvind. Varm dusch borde hjälpa, men jag fryser fortfarande inuti.

Har lust att hitta på nåt, men vet inte vad. Lite för kallt och sent för en promenad. Ingen lust att gå på krogen, ingen att gå på krogen med, inget kul att gå själv. Skulle kunna hälsa på nån, men vet inte riktigt. Småbarnsföräldrar är väl inte uppe så sent? De som vill hitta på nåt har säkert redan gett sej ut.

Telefonen ringer, käraste vännen från Stockholm ringer från lokala pizzerian där han hämtar en sen middag. Saknar, längtar dit. Fast jag vet inte, jag hade trista kvällar när jag bodde där också. Det här handlar inte om plats, snarare om det som finns på insidan. Håglösheten.

Egentligen är det rätt skönt att bara vara hemma och skrota. Har fått städat lite, pysslat runt, löst ett korsord, läst ut en bok. Sitter här i myskläder och orkar egentligen inte vara social. Hur kul är jag när jag inte ens orkar roa mej själv? Retar mej på korkad TV-reklam… Gnäll, gnäll, gnäll!

Och egentligen har jag det hur bra som helst här hemma i min soffa. Antar att man måste få unna sej att vara lite uttråkad ibland.

(Avslutade dagen med en sambuca för att trösta mej och pratade länge med en vän i telefon.)

Söndag:
Idag, dagen efter, har jag cyklat till bästisen och ätit lunch och rabarberpaj med henne plus hela hennes stora familj. Solen sken i lä på baksidan och där satt vi och gassade oss. Cyklade hem igen i vild motvind och kom hem som ett flåsande vrak.

Naturligtvis väldigt pigg på att åka till gymmet, men iväg kom vi och nu sitter vi här, nybastade, rena så det skiner och med magen full av fika. ”Nu får en la sitta här och pösa lite” sa bästisen, lutade sej tillbaka i soffan och rapade eftertryckligt. Hon är en mästare, har lärt mej allt jag kan, till min mammas stora förskräckelse. Jag var mycket mer väluppfostrad innan vi möttes, men hade inte alls lika roligt… Än idag får vi såna där fnissattacker ibland och man kan inte tro att vi är en dag över 14.

I barnfamiljer händer de vildaste saker. Minste grabben är alldeles blå i håret, väldigt tufft tyckte jag och undrade om det är sista skriket? Nej, pappa hade målat häromdan, när han plötsligt upptäckte lillen springande runt fötterna. Ett färgtråg välter så lätt… plask rakt ner på hjässan. Pappa skopade raskt upp gossen, in i badrummet, avancerad hårtvätt vidtogs, med resultatet att gossen numera är smurfblå istället för mörkblå. Vi förväntar oss ha tillbaka honom i ursprungligt skick framåt julbadet eller så…

Apropå senaste tidens fästingskräck måste jag skryta lite. Idag har jag knipsat bort TVÅ feta uschlingar från bästisens katt och vi överlevde bägge. Ja, katten och jag alltså, dom små blodsugarna tog jag livet av!

Just nu skiner solen och livet är ganska gott!