Kortkurs, del 1

Imorse sa Erik nåt om hur han tyckte att det var så mkt misär och elände på hypodea jämt, att alla som skrev verkade må så dåligt hela tiden (han bad visserligen om ursäkt senare för att han låtit sur och grinig men jag ger honom åtminstone en halv poäng i frågan - det blir ju lätt så att man SKRIVER om det jobbiga för att bearbeta det. Bra saker behöver sällan bearbetas).
Det fick mig att åter igen tänka på en sak jag återupptäckte häromdan när jag gick igenom gamla papper från när jag jobbade som utbildare.
Kortkurs om vad som sker i möten av Kay Pollak. Man kan säga mycket om den mannen, men han har skrivit ner en och annan vettig tanke. Således tänkte jag följtetonga några av dem här ett tag, mycket för att de passar så bra in i vad jag befinner mig just nu:

1) nästa gång du är upprörd, förbannad, störd eller irriterad - påminn dig då sakta om följande:

Jag är inte upprörd av de skäl jag tror att jag är.

Det är inte alltid lätt att se just detta. De flesta av oss är oerhört vana vid, och ofta helt säkra på, att "dom andra" är orsak till mina problem. Bara "dom andra" hade varit annorlunda så hade allt varit bättre.

Prova sakta nästa gång du är upprörd: Jag är inte upprörd av de skäl jag tror att jag är.

Detta blev faktiskt väldigt tydligt idag när min favvo-kollega kom och frågade mig om jag ville gå ut och dricka kaffe med henne (hon brukar komma förbi när hon håller på att explodera och måste få svära lite). Innan jag var klar med mitt "ska bara" hann vår filmare få tag på henne och ondgjorde sig över att han inte skulle hinna leverera material till henne och jag riktigt SÅG hur allt svämmade över och försökte dra iväg med henne innan översvämningen men det hann sig inte riktigt, varvid filmaren blev alldeles förtvivlad över att han fått henne att gråta. Men det var ju inte DET hon var upprörd över, vilket jag snabbt och kort förklarade för honom och drog iväg henne på BÅDE finkaffe- och glassrast.

Jag insåg där nånstans varför jag tycker så bra om henne - jag kan helt enkelt inte låta bli - hon är alldeles för lik mig på så många sätt.
Även på den där gråtpunkten.
Känns bra att kunna göra nån skillnad i såna fall, bara genom att förstå och inte lägga nåt större värde i gråten. Ibland måste den bara ut.

Vi behöver helt enkelt alla den här långhelgen just nu. Själv kommer jag inte tillbaks till kontoret på en hel vecka - och då som färdigutexaminerad och äntligen avlönad - jag ska ner till Malmö mån-tis för redovisning och diplom (även om jag faktiskt tänker skita i det sista, be dem posta det hem till mig och hälsa på systerskapet istället).
Yey som fan!

Fö. har jag haft så många bra dagar i rad nu att jag nästan tappat räkningen (åtminstone fyra. Igår var en trist jobbdag, men en helt ok må-dag).
Yey som fan igen.