Enligt initierad källa (kattens) är städning verkligen skitlöjligt. Så fort jag börjar anta städbeteende (sätta på hög musik, plocka undan saker och överhuvudtaget röra mig i lägenheten) så tittar hon extremt skeptiskt på mig. Och när jag går ut i trapphuset och lämnar dörren vidöppen, samt har vidöppet fönster i badrummet springer hon in under sängen och trycker. Jag antar att hon inte saknar utelivet. Dammsugaren är läskigast i världen. Nu, däremot, när städningen är klar går det fantastiskt bra att ligga på köksbordet bredvid datorn och sträcka ut sig i en solstråle och överfalla mina händer med gos när det passar.
Hon är söt.
Det är födseltider. Tre bebisar födda i perifera bekantskapskretsen, och en liten kattunge hemma hos föräldrarna. En kattunge som mot alla odds kommer få leva som det verkar. Jag vill hem.
Jag har svårt att acceptera att jag inte orkar som förr. Att en dag med ständig socialisering och aktivitet får mig fullständigt slut, även om jag har mått bra och haft roligt. Det fanns en tid när jag verkligen tyckte att det var roligt att ständigt vara i farten. Jag undrar om det någonsin kommer tillbaka. Jag kan inte ens se mig själv jobba heltid och samtidigt orka med ens unsen av ett liv just nu. Även om jag faktiskt mår så mycket bättre nu än ett stund i vintras.
Jag har förresten en väldigt kattig katt. Hon äter inget annat än kattmat, i stort sett, och är fullständigt ointresserad av maten jag äter. Om jag har lite smör på fingret, eller en nästan uppäten glasspinne, så slickar hon gärna. Fast bara lite. Konstig katt.
Mina händer darrar. Jag tror jag ska gå ut i solen och försöka plugga lite. Och kanske vila lite.